Service på svenska fungerar inte som den ska och det har flera orsaker och därför finns det ingen snabblösning för hur vi ska få servicen att fungera. Det finns dock vissa saker man kan göra för att få oss på rätt väg.
Svenskan i Finland är inte ett minoritetsspråk, men vi som talar svenska i Finland är i de flesta fall i minoritet. Om inte lokalt så i alla fall regionalt eller nationellt. Därför beter vi som grupp oss som andra språkliga minoriteter världen över.
Forskning har visat att språkliga minoriteter inte förväntar sig service på sitt eget modersmål och att service-situationer därför i regel sker på majoritetsspråket. Den forskningen är gjord i USA, men det finns även stöd för att så även är fallet här i Finland och att det finns faktorer som styr den finländska befolkningen mot en verklig enspråkighet på samhällsnivå. Frågan är i stället varför man inte förväntar sig service på sitt modersmål och därför inte ens ids be om servicen?
Jo, en anledning är att det slarvas med bland annat rutiner för hur man ska betjäna en två- eller flerspråkig befolkning. Majoriteten har ofta inte empati (inte att blandas ihop med sympati) för minoriteten och därför inte förstår varför vi vill ha service på svenska. Eftersom de sällan är experter på språk kanske de inte heller känner till att man kan vara bra på vardagsfinska, men inte alls duktig på medicinska termer eller att mycket information kan gå förlorad om man inte fullt förstår den finska man får informationen på. Majoriteten är van att ofta få service på sitt modersmål och ser det inte som ett problem. Som svenskspråkig i Finland påminns man nästan dagligen om sin situation.
När sedan offentliga myndigheter brister i att uppfylla lagens absoluta minimumkrav, till exempel att tjänstepersonen ber om att få slå om till finska eller engelska, förstärker man föreställningen hos oss svenskspråkiga att det är lönlöst att ens försöka. På så sätt skapas en ond cirkel där svenskspråkiga inte kräver sin rätt samtidigt som man sakta men säkert försvinner på majoritetens radar för att sedan bli en kuriositet man inte tar i beaktande.
Det finns de som anser att många finlandssvenskar är så kallad hukare, men faktum är att vi är människor som fungerar som andra människor och i en starkt finsk miljö är det socialt mycket krävande att stå på sig i tid och otid.
Vad är då lösningen här? Jo strukturer. Då måste finnas klara strukturer för hur en organisation ska klara av att ge tvåspråkig service. Det vanligaste i Finland är att man valt en tvåspråkig lösning och sedan hoppas på att enskilda tjänstemäns språkkunskaper i det andra inhemska språket ska vara tillräckliga om de inte tjänstemannen råkar vara finlandssvensk, för då förutsätts h*n kunna finska i den annars helt finskspråkiga organisationen.
Dels måste offentlig personal utbildas i språklagen och vad den ger för rättigheter och medborgaren. Samtidigt kräver inte lagen att alla ska kunna svenska, utan det är en fråga om hur chefer som planerar turlistor faktiskt ser till att det dels finns någon som kan ge service på svenska, dels att andra i personal som inte kan språket vet vem de ska vända sig till om en kund eller klient vill tala svenska. Servicen på svenska och andra språk skulle kunna vara mycket bättre om språkliga personalresurser allokeras effektivare.
Litteratur
Callahan, L. (2006). English or Spanish?! Language accommodation in New York City service encounters. , 3(1), 29-53. https://doi.org/10.1515/IP.2006.002
Finnäs, Fjalar. 2013. ”Finlandssvenskarna 2012 en statistisk rapport.” 1-46.
Gasiorek, Jessica, and Laszlo Vincze. 2016. ”Modeling Motives for Bilingual Accommodation by Minority and Majority Language Speakers.” Journal of Language and Social Psychology 35 (3): 305-316. https://doi.org/10.1177/0261927×15605144.
Holmqvist, Jonas. 2011. ”Consumer language preferences in service encounters: a cross‐cultural perspective.” Managing Service Quality: An International Journal 21 (2): 178-191.
Se även